De senaste dagarna har jag och en vän funderat på hur det egentligen är att bli kär och båda är överens om att det kanske inte är så underbart som det skrivs om i de lyriska texterna. Jag kan bara prata för min egen del och min erfarenhet är att jag också trott att kärlek är något underbart som jag längtat efter men så här med facit i handen har det nog inte varit så underbart. Jag menar, visst är det fantastiskt att träffa en annan människa och tänka sig en framtid med den personen men vägen dit är kantad av en massa andra känslor också.
Så vad händer egentligen om jag ska vara ärlig? Att tappa matlusten är kanske bra ur ett perspektiv men inte ur ett annat. Mat som är så gott, plötsligt är lusten helt borta och möjlighet till att njuta av den har gått ut genom dörren. Genom samma dörr försvinner tryggheten och förmågan till logiskt tänkande och innan de har hunnit stänga dörren smiter svartsjukan in och står där med sitt lite kantiga utseende och ler som om vi ska bli vänner nu när alla andra har gått. Det knackar på den stängda dörren och det jag hoppas på är att mitt förnuft i alla fall kommer tillbaka men där står osäkerheten och trampar på sina tår och vill in. Eftersom osäkerheten är så liten och osäker och jag tycker synd om den så får den komma in utan att jag förstår vad det innebär. Jösses nu är jag ensam med svartsjukan och osäkerheten och även om jag vänder mig bort vet jag att de är där bakom min rygg och tisslar och tasslar med varandra. Jag hör inte allt men tillräckligt för att trilla dit.
Med det sagt och tänkt vet jag inte om kärlek är så där underbart, inte i början i alla fall. Det bästa är när den blivit ingången som ett par gamla tofflor, även om de är fula så vet man precis vart tårna sticker ut.
Just nu är inte jag förälskad men skulle kunna tänka mig att bli det om jag får hoppa direkt till kapitel två eller tre där jag vet vad jag har att förvänta mig.
Är jag en fegis eller skyddar jag mig bara för att slippa känna alla känslorna på en och samma gång?