Blogg

Det mentala, det andliga, det fysiska och det känslomässiga.

Vilket rum föredrar jag? När jag pratar använder jag ofta ordet ”känns” men det är inte i det rummet jag befinner mig mest utan i det mentala rummet. I det rummet tänks det en hel del och oftast stannar idéerna där i stället för att flyttas över i något av de andra rummen för att bearbetas och sättas i verket.

I det fysiska rummet sover jag mest, eller äter.  I tystnaden får min kropp mer plats att märkas.

Jag önskar att jag skulle kunna tillbringa mer tid i det andliga rummet men vet inte hur jag ska kunna stanna där. Att vara i nuet är det som känns svårast för mig.

Jag märker att jag inte känner till mina rum så bra för att jag inte vistas så ofta i dem men en dag ska jag ta en ordentlig titt och se om det är dags att vistas mer i något av dem. Kanske behöver något renoveras …

Det finns oftast ett ”men” med i allt vi gör eller säger, det är som om det inte är nog. Jag övar på att stoppa mig innan ”men” kommer och då är jag tillräcklig.

Listan är oändlig

Jag städade igår ”men” putsade inte fönstren

Jag söker ett nytt jobb, ”men” det är svårt

Jag älskar att dansa, ”men” det går ju inte nu

Om vi tar bort ”men” ur meningarna så blir det plötsligt möjligt.

Jag har aldrig riktigt förstått vad det betyder ”du är vad du äter” för när jag äter  kött så är ju detta sant, jag är ju en stor del kött, men om jag äter en morot kan jag inte riktigt sätta mig in i den tanken, det ska vara att moroten består av en mängd vatten i så fall men annars förstår jag inte riktigt.

Däremot har jag lättare att sätta mig in i att jag är den jag tänker och att mina tankar styr en större del av mitt varande och görande.

Det är svårt att ändra sina tankar men inte omöjligt som tur är, jag är på god väg och har som mål att bli en icke dömande, nyfiken och öppen person. Jag vill leva i nuet och inte låta min historia eller ev. framtid styra mina val, och om det blir som jag vill kommer jag att välja det som för mig är det bästa.

Hur vet jag då vad som är bäst för mig? Jag har en kort version och en lång version, men den korta är ”det som känns bäst”, den långa versionen är mer komplicerad och jag har kommit fram till den genom mina tidigare val och den slutar på samma sätt, ”det som känns bäst för mig, och som inte skadar någon annan”.  Det är inte alltid så lätt att hitta balansen men jag gör så gott jag kan.

 

Det finns ingen mirakelkräm eller någon mirakelmetod som kan hjälpa mig att likna kvinnan på bilden, hur gärna jag än vill. Jag tittar på bilden igen och undrar om kvinnan på bilden är verklig eller retuscherad. Egentligen spelar det ingen roll eftersom jag är jag och hon är hon.

Bilderna i tidningen lockar mig att köpa krämer och produkter som mitt trötta lite nötta jag luras att tro på. Min fundering blir hur jag ska kunna acceptera mig själv, den förändring jag ständigt går igenom och ändå vilja vara den jag är, vilja vara den kvinnan jag möter i spegeln utan att sätta ett filter framför? Visst är väl rynkor livets berättelse?

Dagar när det är kallt och grått får mig att vilja en förändring mer än dagar när solen skiner, hmm…

Jag tänder ett ljus och tar min kaffekopp med mig till soffan och sjunker ner i kuddarna. Det är ganska mysigt faktiskt och för en stund känns det riktigt bra. Jag behöver nog inte ändra mitt yttre för att vara lycklig i mitt alldeles egna liv, det liv jag fått att förvalta till något fint och minnesvärt. Vad skulle en mirakelkräm kunna tillföra?

Ja, jag har förvandlats genom tiden jag levt, och om jag ser på helheten har jag mer innehåll nu än när jag var ung, så i stället för att ha en utsida som syns har jag en insida som rymmer de mest fantastiska historier och dessa kan ingen mirakelkräm i världen släta ut.

När jag tittar ut genom fönstret på det gråa lite ruggiga aprilvädret sänder jag en tanke till de som säljer mirakelkrämer och hoppas att de en dag får uppleva att de också har en värdefull och vacker insida.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i världen är …

Han stod framför dörren, eller skulle man kunna kalla det för en port? Den var i alla fall stängd just nu. Han hade varit här förut men aldrig gått in, eller om det var ut …

Dörren var magisk det visste han, och om han skulle öppna den så skulle det bli svårt att stänga den igen, för nyfikenheten skulle ta över.
Alla gånger han stått här och funderat på vad som fanns på andra sidan men låtit bli att titta efter. Det var enklast att låta det vara, som alltid, bara stå där och titta.
Den här gången var dock annorlunda, dörren hade ett nytt utseende. Kunde det vara färgen? Han mindes inte riktigt men trodde att dörren var brun förra gången. Nu var den mycket ljusare och såg nästan självlysande ut.

Han började bli mer intresserad av vad som fanns på andra sidan men rädslan fanns fortfarande där. En dag skulle han kanske öppna den och se vad som fanns på andra sidan. En dag, men inte idag. Han funderade på andra som passerat dörren hur de upplevt det, hur vågade de? Hur skulle han våga? Vad skulle krävas av honom?
Egentligen var det väl bara att trycka ned handtaget.
Hur tung var dörren? Den såg både tung och lätt ut. Han ville veta utan att det skulle vara möjligt att veta, för det gick ju inte att veta utan att prova.

Han satte handen mot dörren. Den kändes varm och vänlig. Konstigt hur kunde en dörr kännas vänlig, men det var precis så det kändes. Kanske var det ändå inte så farligt att gå in, eller om det nu var ut.

Nyfikenheten började ta över. Vad hade han att förlora? Hur många gånger hade han inte bara gått förbi dörren utan att ens ägna den en tanke? Det var först när han sett katten som kom ut därifrån som han började se den. Hur kunde en katt öppna dörren? Det var väl såklart någon som hjälpt den men det fanns något annat med katten han lagt märke till. Katten hade stannat och tittat på honom som om den kände honom, sedan nickat och han kunde svära på att den log innan den satte svansen i vädret och gick åt andra hållet. Han hade tittat efter katten till dess den försvann bakom ett hörn. Efter den gången såg han dörren och undrade om katten skulle komma ut, men dörren var stängd.

Solen började gå ner och han förstod att det var nu eller aldrig som han måste ta ett beslut. Det fanns plötsligt bara ett val och han satte båda händerna mot dörren och tryckte ned handtaget. Dörren var mycket lättare än han trott och när den öppnades såg han först inte vad som fanns på andra sidan. Allt var nytt och även om han inte kände igen sig så kom ett lugn över honom. Han tog det första steget över tröskeln och hörde hur dörren sakta gled igen bakom honom.
Han visste att han aldrig skulle kunna gå tillbaka men det kändes helt rätt. Framför honom satt katten. Han kände sig helt trygg när katten reste sig och sa ”följ mig. du är på rätt väg”

Vi kan jämföra oss med ett instrument, där vi också har olika toner, och det är därför vi berörs så av musik.

Som människa är det lätt att fastna i en tonart men kanske inte så lätt att låta de lättare tonerna komma fram ibland.

Lyssna på ett musikstycke som harmonierar med dig idag och låt dig föras fram av tonerna. Vilken tonart har du idag? Tänk att det är ett musikstycke och hör hur vackert det är.

Vilket humör du än har så finns det något vackert i det, om du bara lyssnar.

Är det för att vi inte ser oss själva vi vill likna någon annan?

Tänk om man under en dag skulle få möjligheten att sitta i ett hörn och se sig själv. Vad skulle du se?

Vidare, ha ett samtal med sitt jag om livet, hur det varit och hur det blev. Vad skulle du då få höra? Är det inte en spännande tanke?

Bjud dig själv på middag och ställ frågor, lyssna på svaren, vem är den där personen under ytan.  Var helt ocensurerad.

Det är en konst att bo i en kropp och inte vilja vara någon annan, om man inte vet vem man är.

 

Ska jag ta in livet, förundras som ett barn, se allt som om det var första gången, låtsas om att jag inte vet, bara vara.