Jag har förstått att man ska vara tacksam och jag har skrivit tacksamhetslistor under en längre tid men även om jag vet vad jag är tacksam för infinner sig inte känslan som jag förknippar med tacksamhet. För visst måste det vara en känsla också?
Tacksamhet är en paradox när det är lättare att känna tacksamhet när något jag förlorat kommer tillbaka än det jag redan har.
Om jag till exempel tappar min plånbok och får tillbaka den då kan jag ”känna” tacksamhet, för visst är jag tacksam över allt jag har i min plånbok men när jag har den känner jag inte det.
När jag nu vänder och vrider på ämnet börjar jag urskönja något annat, att det inte handlar om att bara skriva listor utan att leva i nuet.
För visst är jag tacksam för det jag har i mitt liv men så länge det finns där kan jag inte riktigt känna det, om jag inte är i nuet.
Just nu är jag tacksam för att jag kan sitta här och skriva, det vackra vädret utanför fönstret, musiken som strömmar ut ur högtalarna och att jag har någonstans att bo. Jag är också tacksam för att jag har kaffe i min mugg, morgonkaffet som jag upplever som en fantastisk start på dagen.
Om jag sedan förflyttar tankarna till allt annat i mitt liv som inte är i nuet så visst är jag tacksam men jag kan inte känna det om det inte är här just nu.
Är tacksamhet en färskvara och behöver den revideras för att upplevas på ett mer känslosamt sätt?
Jag tror jag är någonting på spåren …