Vad är förändring och vad är överlevnad?

En vän till mig bor i ett hus där det kommer att ske en stor förändring, en vind ska byggas om till lägenhet. Detta innebär enligt henne att de i princip ska ta bort hela överdelen, bila bort golvet och sätta in en hiss i huset. Om hissen ska kunna stanna på varje våning vet jag inte men den ska i alla fall gå upp till vinden. Jag som inte bor där tycker att det kan bli spännande och kanske höja värdet på huset men som sagt jag bor inte där. Min vän som bor där har en helt annan oro och även om hon har förstått att de inte kommer att bygga på nätterna är hon nu orolig för hur huset ska hålla för allt det här nya. Kommer det att rasa ihop helt enkelt. Det hjälper inte att det finns massor av vindsvåningar som redan är byggda och där husen står kvar för detta är hennes hus, där hon bor och precis en våning över hennes. Hon har börjat prata om att överleva så jag förstår att detta är en katastrof i hennes liv. Mitt problem är hur jag ska göra när hon genomgår den här katastrofen. Ska jag följa henne och stötta henne, eller ska jag stötta bort henne? Jag som har skapat en tillvaro där det mesta är på plats vill inte längre ”köpa problem”, ett ordspråk från det gamla Persien. Nu vill jag bara understryka att det inte är hennes påhitt att bygga om, hon är ett offer, men det jag menar med att ”köpa problem” är i det här fallet vad hon vill se, är det ett hus som kommer att rasa ihop, eller den fantastiska möjligheten att upptäcka alla fina ställen i Stockholm där hon kan tillbringa sin tid på dagarna. Själv går jag inte längre in i problemaffärer och köper problem så när någon av mina vänner har gjort det så undrar jag om jag ska beundra det de köpt eller helt enkelt säga att det inte är i min smak. Vill jag vara lycklig eller vill jag har rätt? Kan jag lyssna utan att tycka så mycket? Det dröjer ett tag innan det börjar byggas men katastrofen är redan här, i hennes liv.

Kan man ha kontroll på livet?

När något händer som vänder upp och ner på tillvaron är det svårt att veta hur man ska hantera det. En sak som är säker är att man kommer att agera på något sätt för att komma vidare. Jag använder skrivandet för att skapa en tillvaro för att hantera det som händer, en slags dagbok men med ett syfte att ta ut tankarna ur huvudet och ner i text för att medvetandegöra händelsen.

Jag kan ställa frågor och få svar utan att bokstäverna flyttar på sig som tankarna gärna gör utan att jag hinner med. Bokstäverna ligger still och orden väntar på att jag ska hinna med att fundera kring mitt dilemma. Att sova på saken är ett bra sätt och dagen efter ser jag samma text men ur ett annat perspektiv, ett mer utsövt perspektiv. Många gånger har problemet löst sig självt och det jag skrev i går är bara en kort berättelse på något som hände då.

När det inte kommer något vettigt att skriva om.

Kan man skriva ändå, om det som känns och det som finns precis där och då. Just nu finns inget att skriva om och ändå massor men känslan av att det ska vara ”rätt” finns inte. En annan känsla infinner sig, som en vind på våren med ett löfte om något annat, ett ”större och bättre”, men just nu finns varken det ena eller det andra, bara det tomma som inte syns men som känns, en övergivenhet en ensamhet som viskar smärtsamma ord rakt in i nuet. I morgon kommer det vara annorlunda men just nu är det bara känslor som surrar runt utan fäste i något som känns bra. Men sedan lyfter texten och svävar över bergen mot framtiden och löften om att vara mer sammansatt och med en förmåga att uttrycka något annorlunda.

En dag i oktober

träffas vi några stycken för att skriva. Platsen är Stenhuset i Skokloster som är ett fantastiskt hus med många anor. De berättelser vi åstadkom var bara början på något och vem vet vad som kommer att hända i framtiden. En berättelse född i Stenhuset som sedan lämnar Skokloster för att bege sig ut i världen…

När vi hör vinden susa, kan det lika gärna vara en berättelse som kommer  flygande. Den kanske sätter sig ner en stund, ger dig några ord för att se om just du visar intresse. Om inte så flyger den vidare till dess den får kontakt och möjlighet att bli berättad någon annan stans. Så lyssna och låt den landa…  vem vet vad som händer sedan?

När sommaren är över …

Jag har bestämt mig för att sommaren är över, det kommer inte att bli någon mer morgon när jag sitter på trappen och dricker kaffe i solskenet. I alla fall inte i något varmt solsken. Nu är det nollgradigt och frosten har kommit.

Kvar i trädgården, mellan björkarna hänger den sista påminnelsen om en varm skön sommar, min hängmatta. Jag vet inte varför jag sparat den till sist, kanske för att jag inte ger upp hoppet om ännu en varm dag. I morgon ska jag ta ner den och lägga in den tillsammans med andra sommarminnen, sedan ska jag börja förbereda för nästa årstid där ljus, te, goda böcker och mysiga filmer kommer att få ta mer plats i mitt liv. Även om det är en viss sorg att säga adjö till sommaren så känner jag en glädje över att få krypa ner i soffan och låta vintern komma.

Att rensa…

Jag har bränt många av mina dagböcker. Det känns både skönt och sorgligt. All denna text som jag skrivit för att hitta mig själv har gjort sitt och de minnen jag har kvar finns inte längre på papper. Jag kommer att fortsätta skriva, slänga en del och kanske behålla annat. Jag skriver för att skingra mina tankar, hitta lösningar, samtala med en osynlig kraft som ger mig lust och energi att fortsätta vidare mot nya mål. Tankar som att mina dagböcker skulle vara något som någon annan skulle vilja läsa dyker upp, men jag tror inte att detta kommer att ske och min historia kan knappast vara så intressant för någon annan … eller? Nu är det i alla fall gjort och det känns bra.

När får jag inspiration?

Aldrig, eller rättare sagt man skapar inspiration genom att börja med det man tycker är roligt. Att vänta på att få inspiration är något man kan få vänta länge på.

Att skapa är ett ständigt pågående av att vända det som händer i livet till något som kan bli något större. En mening kan bli en hel berättelse, en dikt eller kanske en novell.                                                                                                                               Låt orden flöda och se vad som händer. Släpp loss energin som en vildhäst och låt den sträcka ut så länge den vill och se det vackra i det otämjda.                   Försök inte tämja hästen det första du gör utan njut av dess färd över vidderna. Så småningom kanske ni hittar en balans där det vilda kan samsas med något annat.

Hur ska man börja?

Det finns inget rätt eller fel, det enda som finns är viljan att skriva. Ibland vill man och ibland vill man inte. Andra gånger får man tvinga sig och låta texten komma stötvis, klumpig och dum, kanske skäms den för sig själv men låt den bara vara ett tag. Senare kanske du ser vad den vill uttrycka. Ge dig själv utrymme och plats för något som finns utan att du behöver veta vad det är just nu…