Blogg

Att skriva kan vara fiction eller sanning, eller en blandning av dessa båda. Om jag skulle skriva mina memoarer är det ingen som vet huruvida det är sant eller inte, men förhoppningsvis är det en sanning som överensstämmer med det som verkligen hände. Eller? Att skriva om sitt liv kan vara ur ett annat perspektiv också. Det liv man egentligen velat ha, för vem ska säga att det är fel? Hur många var där när det hände och hur många kommer att säga att ”så var det inte”?
Med dessa ord skriv din historia, precis så som du önskar att den var, i stället för att berätta om hur den egentligen var. Mina memoarer så som jag vill minnas dem …

Varje dag har jag en ny bild på min dator. De senaste gångerna har det varit berg i alla former. Berg mitt ute i vattnet, berg där vägar passerar mitt i, och berg man åker skidor ifrån. Jag älskar berg av någon anledning. Det är stabilt och ger ett annat perspektivet när man är högst upp. Luften är också annorlunda, tunnare och om man som jag inte har något problem med detta, lättare att andas. När jag står på ett berg är jag inte höjdrädd för jag vet att det är stabilt. Det har stått där långt innan jag ens kan tänka och det kommer troligen stå där lika länge efter det att jag försvunnit. Berg är långsamma i sin förändring. Det är som de ligger där och bidar sin tid. Ingenting är bråttom för ett berg och det är tillåtande. På bergen växer skogar och snön som ofta finns högst upp på toppen tillåts att stanna där utan att berget ruskar på sig. Berg är trygga varelser som vet allt. Under marken har berg kontakt med varandra och på så sätt vet de allt om vad som pågår runt hela jorden. De kan rapportera från haven och från himmelen. Berg är trygghet och stabilitet, varma när solen lyser på dem och kalla när snön ligger tät. Berg är anpassningsbara utan att vara oroliga för vad som ska komma. Jag tror att jag ska lära mig mer av bergen och inte ha så bråttom, lära mig att njuta som klipporna gör av havets rörelse vid strandkanten. Berg är så mycket mer än bara det jag ser och ibland undrar jag om det kanske är ett enda berg som omsluter jorden. I så fall vet berget allt om vad som händer runt vår planet.

Vad vill jag att detta år ska innehålla? Jag bygger vidare på mina idéer om att göra olika kollektioner. Jag ska träffa minst tre personer som har affärer och höra om det är möjligt att ha mina saker där för försäljning.

Jag kommer också släppa det tunga och ha mer kul i mitt liv. Inte ta saker så allvarligt och kliva utanför ramarna lite mer.

Tanken på att börja på en teater ska bli verklighet och det kommer hjälpa mig att tänja på gränserna för vem jag är och vem vet vilken karaktär jag kommer att träffa …

Nu har jag satt en grov plan för mitt nya år och min erfarenhet är att det kommer att bli så även om det kanske inte blir precis som jag har skrivit här. Men det kommer definitivt att gå åt det hållet.

Första dagen på det nya året känns alltid lite speciellt. Sedan kommer det vanliga och innan man vet ordet av är det som det brukar. Eller är det?

För mig kommer det här året vara mer fokuserat och inriktat på det jag satt upp i min nyårslista. Jag har lovat mig själv att vara obekväm och göra saker även om soffan och Tv:n lockar mer. Det är lätt att falla in i det gamla men då blir det som det alltid varit och i år kommer jag inte att tillåta mig att sjunka ner i det bekväma, jag gör det i morgon i stället.

Jag har faktiskt så långt hållit löftet till mig själv. Jag har dragit mina dagar genom filtret av nyårslistan och även om jag fortfarande har en sked socker i kaffet så är jag mer medveten om mitt löfte om att sluta med socker. Det finns något i mig som protesterar högljutt och som säger att det kan väl vara okej med socker på helgerna i alla fall. Jag tystar inte den rösten längre utan har en öppen konversation – varför då? Min fråga blir hängande i luften och svaret kommer nästan direkt – för att ha något att se fram mot.

Är det så att jag inte har något att se fram mot annars, är sockret det enda jag har som ger mig någon glädje i livet? Jösses, det känns som en smäll på käften. Är mitt liv så innehållslöst att jag behöver krydda det med socker? Eller? Det måste finnas något mer som ger mitt liv en mening. Jag ska ge mig ut på en Walk About i mitt eget liv och se om jag kan hitta något annat än socker …

Nu har julen passerat och blev så harmonisk och fantastisk som jag önskat mig. Barndomens jular är över och när jag bearbetat min längtan efter min familj (mamma, pappa, mormor och morfar) så blev den mycket lugnare och mer fridfull. Saknaden efter ”min familj” kunde jag äntligen se och förstå som det jag inte längre kunde få och acceptera att livet trots allt går vidare, och att min familj nu är jag och mina egna barn, samt deras familjer. Nu är jag deras familj och det är precis som det ska.

När nu nyåret närmar sig har jag bestämt mig för att göra en nyårslista på saker jag ska lämna till år 2018. Det blir som en ceremoni för mig själv och ett ställningstagande till att jag vill förändras på något sätt.

1. Jag ska lämna sockret. Det socker jag vet och kan läsa mig till på förpackningarna.
2. Jag ska sluta ljuga för mig själv. Jag vill inte längre säga att det är okej när det egentligen inte är det. Jag tänker inte ställa upp på människor som utnyttjar mig och där jag känner att jag kommer i sista hand. Jag har förståelse för att människor väljer sig själva i första hand, men jag kommer inte att vänta på min tur längre.
3. Jag kommer välja bort det som inte är bra för mig, både saker händelser och andra människor. Känns det bra är det bra, känns det inte bra är det inte bra.
4. Jag ska lämna mitt bekväma jag och gå in i en mer obekväm roll där jag kommer att lägga ner mer tid på det jag vill ska hända i mitt liv. Skriva klart min bok, göra klart min kollektion med vaser och få dessa att pryda en blomsteraffär.
5. Det allvarsamma i mitt liv kommer också att stanna i 2018 års energi.
6. Och till slut lämnar jag gagnlösheten. Vad gagnar det till att kämpa med något som ändå inte gagnar något till …

Listan kanske fylls på under dessa sista dagar och sedan ska jag ta listan knyta ett snöre runt den för att binda mina löften till år 2018 och låta den brinna som en fackla. Detta blir min nyårsaktivitet i år.

Ensamheten driver mig att skriva. Skrivandet gör mig sällskap och det känns som jag inte är ensam. En konversation med en dator är ett sätt att umgås med mig själv. Jag får kontakt med en annan dimension och mina funderingar tar plats framför mig där jag får en känsla av att någon annan finns i mitt liv. Den där andre som jag upplever är som mitt andra jag och varför inte? Att prata med sig själv är inget nytt, människor som pratar med sig själva har setts som udda och konstiga men är det verkligen så? Det är tystare och annorlunda att prata med sin dator eller sin dagbok, men vad är skillnaden? Jag är mindre ensam när jag skriver. Jag är tillsammans med mig själv och jag lyssnar på det jag framför. Jag funderar och jag känner. Är det konstigt att vara med sig själv i ett utrymme som kallas dator? Ja, kanske… men det är otroligt effektivt. Jag är inte ensam, jag har en kommunikation med någon, även om det bara är med mig själv. Eller?

Min strategi är att se vad mitt mål är och sedan börja från början och göra delmål. Om jag ska åka till London kanske jag först börjar titta på priser och tider då jag kan åka. Nästa mål blir att köpa en biljett. Allt annat som att packa och planera vad jag ska ha med mig är delmål. När det är gjort behöver jag bara vara på plats för att komma till London. Jag måste gå upp i tid, vara på flygplatsen i tid och göra precis som det står på de olika informationstavlorna för att till slut sitta på planet. Resten är tillit. Väl framme i London är kanske nästa mål att komma till hotellet och sedan har jag uppnått mitt mål.

Samma sak när det gäller andra saker. Mitt nästa mål är att ha en kollektion med vaser i en blomsteraffär så ni förstår att det gäller att vara fokuserad på just det. Så fort jag tänker på något annat så glider jag sakta iväg från min ursprungliga plan. Jag menar inte att jag inte får tänka på något annat men det är viktigt att hålla vaserna i fokus just nu.

En annan viktig detalj är tiden, när ska det vara klart, för tiden betyder mycket när man sätter upp mål. Jag har tänkt ha min kollektion i en blomsteraffär nästa år innan sommaren. Så nu är det bestämt och jag vet vad jag har att hålla mig till.

Passionen saknas i mitt liv, det jag tänker är passion. Redan där saknas den när jag skriver ”tänker”. Det finns ingen passion som aktiveras genom tänkande vad jag vet. Passionen är något som syns, något som andra människor kan se och där det händer något.

Så vad betyder ordet passion? Lidelse, häftigt, begär, vurm, mani, glöd, eld, patos, kärlek, åtrå. Motsatsen till alla dessa ord är – Likgiltighet, ointresse, apati. Allt detta enligt synonymordlistan. Wikipedia har ytterligare en förklaring, där kärleken är så stark och mäktig att den leder till lidande och död (Romeo och Julia)

Jag kan inte säga att jag är i närheten av ovanstående, snarare motsatsen där likgiltighet, ointresse och apati är huvudingredienser. Kanske inte det sista ordet, apati, för det är inte så att jag känner mig apatisk, än … Hur ska jag då hitta passionen i mitt liv och är det nödvändigt? Vill jag känna passion eller duger det bra med lagom? Vill jag känna mig levande och i så fall varför?

En vän till mig bor i ett hus där det kommer att ske en stor förändring, en vind ska byggas om till lägenhet. Detta innebär enligt henne att de i princip ska ta bort hela överdelen, bila bort golvet och sätta in en hiss i huset. Om hissen ska kunna stanna på varje våning vet jag inte men den ska i alla fall gå upp till vinden. Jag som inte bor där tycker att det kan bli spännande och kanske höja värdet på huset men som sagt jag bor inte där. Min vän som bor där har en helt annan oro och även om hon har förstått att de inte kommer att bygga på nätterna är hon nu orolig för hur huset ska hålla för allt det här nya. Kommer det att rasa ihop helt enkelt. Det hjälper inte att det finns massor av vindsvåningar som redan är byggda och där husen står kvar för detta är hennes hus, där hon bor och precis en våning över hennes. Hon har börjat prata om att överleva så jag förstår att detta är en katastrof i hennes liv. Mitt problem är hur jag ska göra när hon genomgår den här katastrofen. Ska jag följa henne och stötta henne, eller ska jag stötta bort henne? Jag som har skapat en tillvaro där det mesta är på plats vill inte längre ”köpa problem”, ett ordspråk från det gamla Persien. Nu vill jag bara understryka att det inte är hennes påhitt att bygga om, hon är ett offer, men det jag menar med att ”köpa problem” är i det här fallet vad hon vill se, är det ett hus som kommer att rasa ihop, eller den fantastiska möjligheten att upptäcka alla fina ställen i Stockholm där hon kan tillbringa sin tid på dagarna. Själv går jag inte längre in i problemaffärer och köper problem så när någon av mina vänner har gjort det så undrar jag om jag ska beundra det de köpt eller helt enkelt säga att det inte är i min smak. Vill jag vara lycklig eller vill jag har rätt? Kan jag lyssna utan att tycka så mycket? Det dröjer ett tag innan det börjar byggas men katastrofen är redan här, i hennes liv.

När något händer som vänder upp och ner på tillvaron är det svårt att veta hur man ska hantera det. En sak som är säker är att man kommer att agera på något sätt för att komma vidare. Jag använder skrivandet för att skapa en tillvaro för att hantera det som händer, en slags dagbok men med ett syfte att ta ut tankarna ur huvudet och ner i text för att medvetandegöra händelsen.

Jag kan ställa frågor och få svar utan att bokstäverna flyttar på sig som tankarna gärna gör utan att jag hinner med. Bokstäverna ligger still och orden väntar på att jag ska hinna med att fundera kring mitt dilemma. Att sova på saken är ett bra sätt och dagen efter ser jag samma text men ur ett annat perspektiv, ett mer utsövt perspektiv. Många gånger har problemet löst sig självt och det jag skrev i går är bara en kort berättelse på något som hände då.