Blogg

Det finns mycket vi kan vara rädda för, men av alla rädslor undrar jag hur många som är verkliga. Det mesta jag är rädd för vet jag ingenting om, det är mer som ett spöke i min egen hjärna, en fantasi om något katastrofalt som kommer att hända men som aldrig händer. Ett samtal jag skjuter upp för jag är rädd för den andres reaktion,

Så är det äntligen vår, säger fåglarna och lockar på varandra allt vad de orkar.

Men jag känner mig trött på något sätt och håret är som ett typiskt vår-hår, glanslöst och elektriskt, helt omöjligt att göra något åt hur jag än försöker.    Det är bara att gilla läget, som det sägs.

Trots det älskar jag våren, den fantastiska årstiden när allt ligger framför en, alla möjligheter, ljuset och värmen när jag kan sitta på verandan och dricka kaffe i morgonsolen.

Våren är så där lagom i alla bemärkelser, varken för varm eller kall, ljus utan att blända och nyfiken på ett sätt som får sommaren att kännas som en vild tonåring.

Det är lite för tidigt än att sitta ute och dricka kaffe men jag vet att så fort solen är framme och vinden stannar kvar i sängen kommer jag att kunna sitta där igen och bara njuta av de första solstrålarna.

Så välkommen våren, jag har längtat efter dig

Jag frågar mig själv för det är jag som är den som inte skriver, för det mesta.

Men nu har jag tänkt börja skriva och hålla igång skrivandet … tror jag.

Men visst vill jag väl skriva eller är det något jag bara tror.

Hur vet man vad man vill? Jag vill skriva. Varför då? För att det är roligt att läsa sedan. För vem då? För mig?

jag kommer ihåg saker och minns tillbaka hur jag tänkte och vad jag gjorde…
”Kommer du inte ihåg det annars? ”Jo, men det är på något sätt roligare att läsa.”

Så där låter det i min hjärna när jag tänker att jag ska skriva men hela tiden skjuter upp det.
Är jag inte hungrig? Kanske jag kan skriva efter jag ätit… Eller så ringer jag det där samtalet först, det kan ju vara kul att prata bort en stund. Jag fryser, ska jag tända en brasa först.

Jag sätter på TV:n som en automatisk handling, men innerst inne vet jag att jag skjuter upp.

”Skärp dig!” Rösten är hård men det finns en kärlek i uppmaningen. Ja, jag borde skärpa mig och ändå skjuter jag upp. Vad är det som hindrar mig från att bara sätta mig där och skriva en stund varje dag? Jag såklart!
Det är bara jag som kan bestämma vad jag ska göra och det är jag som gör, eller inte gör.

Jag vill ändå veta bakom allt det här varför jag inte skriver som jag säger att jag ska göra. Det kan väl ändå inte vara rösten från en lärare i nian som sa ”Den här historien skulle du fått en femma för, om det var du som skrivit det förstås …”
Det var jag som skrev den, där och då i klassrummet, hon såg att jag satt där hela tiden och ändå trodde hon att det var någon annans historia… Så bra minne har inte ens jag att jag skulle kunnat minnas tre A4 sidor av någon annans historia.

Jag tror att den där läraren är död nu och så borde också mitt förminskande vara, så ”skärp mig!!”

Jag kan inte påstå att jag vet något om hur det är att börja ett liv där jag inte behöver gå till ett jobb.
Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara men jag vet inte ens om jag kommer att gilla det livet.
För många år sedan började jag ändå förbereda mig med nya hobbies, nya vänner (yngre än mig själv) och tanken på hur det skulle kännas att sluta arbeta.
Nu är jag snart där och jag vet fortfarande inte om det kommer att kännas bra eller inte men jag övertalar mig att det kommer att bli bra. Det måste bli bra, för det är det här jag vill, eller?

När någon frågar säger jag att det kommer att bli skönt men jag vet inte om jag försöker göra dem avundsjuka eller övertala mig själv att jag tagit rätt beslut.

Det okända är på väg in i mitt liv och det är hur jag möter det okända som kommer att bli det viktiga. Hur har jag gjort tidigare?

Jag kommer ihåg när jag flyttade hemifrån då jag var femton. Jag bara gick ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka. Jag hittade ett nytt hem och flyttade dit.
Då var jag driven av frustration och en övertygelse om att jag ville ha ett annat liv. Och på den vägen är det … allt jag gjort har jag gjort av en känsla där jag inte haft något annat val, åtminstone de stora valen.

Alla jobb jag haft, barnen jag fick, männen i mitt liv. De små besluten har varit svårare, vad jag ska äta, när jag ska sova, vem jag ska umgås med, vilket TV program jag ska titta på. De som egentligen borde vara lättare har varit svårare.

Valet jag står i nu har jag tagit, jag ska gå i pension, och jag vet att det är rätt val, men jag är inte mindre rädd ändå.

I avslutningspresent har jag gett mig själv en resa till Skottland som är något jag ser fram emot, för visst är det så att när något slutar börjar något annat…

Det var länge sedan jag skrev här och nu när julen är i antågande är jag förväntansfull och hoppas som alla år att den ska bli så där perfekt som jag sett på TV. Mina barndomsjular var helt perfekta i början men slutade oftast i katastrof. Det jag vill minnas är ändå det goda. All förberedelse och förväntan. Vi hade gran, gjorde små köttbullar, lade in sill och allt vad julbordet kunde bära. Under granen som köptes in dagen innan julaftonen låg redan några paket och när mormor och morfar kom blev det fler paket.
Den bästa julen var när jag fick en hund, som kom en vecka innan julaftonen men hemlighölls till julaftonen. Jag fick veta att vi skulle ta hand om hunden till en annan familj och att den skulle återlämnas efter jul. När mormor och morfar kom sattes det en röd rosett runt halsen på hunden och jag fick höra ”God Jul”. Först fattade jag inte att det var min julklapp men när det gick upp för mig var det den bästa julklappen någonsin. Hunden hette Snubbe och blev 18 år.

Jag har bestämt mig för att förändra mig själv när det gäller det som stoppar mig i att vara den jag är. Hur vet jag då att något stoppar mig? Jag tappar energi och känner mig tung och trött. Jag vet att det finns en kreatör i mig som vill ut och dansa på gatorna och det är den delen av mig själv som jag nu tänker släppa ut.
I mitt samtal med min coach dyker det upp ett träsk där träden står med sina rötter djupt ned i det varma vattnet. Allt är stilla och ingenting känns egentligen otäckt till dess jag kommer på att det kan finnas något under ytan som jag inte vill kännas vid. I min bild av träsket är det förstås krokodiler och ormar men i verkligheten vet jag inte riktigt vad det är, men det är min stora utmaning just nu. Vem vet vad som döljer sig under ytan, kanske en fantastisk kreatör som kommer att göra stora förändringar.

Orden har behov av att höras, att få vara med i ett sammanhang, oavsett om någon lyssnar eller inte. Orden vill fogas ihop för att vara till hjälp i kommunikation och för att något ska kunna mätas efter ordens sammansättning.
Orden är individer som tillsammans skapar något.
Ett ord är lika viktigt som ett annat.
Tillsammans skapar orden både krig och fred.
Orden har behov av att komma i ordning, tillsammans, i rätt sammanhang för att kunna tolkas rätt.

Det är ensamt att skriva, och när det är helt tomt på idéer kan det vara bra att ha någon att bolla med. En kreativ karaktär som hjälper till att ställa alla frågor som för texten vidare kan vara till hjälp när inget annat fungerar. Om jag skulle ta in en sådan karaktär skulle jag först fundera på om det ska vara en man eller en kvinna. Kanske både en man och en kvinna. Det skulle tillföra fler frågor och en livligare diskussion. Jag skulle dessutom få med båda aspekter och jag kunde låta dem få föra diskussionen och sitta tyst och lyssna. Min roll skulle bara vara den som skrev. Den här veckan ska jag stifta bekantskap med mina skrivarvänner och se vad det kan leda till.

Jag har börjat på en improvisationsteater där det viktigaste är att inte göra ”rätt” utan att släppa på kontrollen och först när det blir ”fel” är det roligt. Hur svårt är inte det? Bitvis gick det riktigt bra men ibland var det svårt att släppa taget och bara låta orden flöda. Hjärna tog över och sa stopp! Nu måste vi tänka ut något riktigt smart och roligt. Det enda som hände var att jag blev trött och letade efter ord som till slut fick komma ut i rummet, men roligt blev det inte.
Jag tror att det är samma sak med att skriva. Tänker jag för mycket blir det varken roligt eller spännande och lusten med att skriva försvinner.
Jag har bara gått en gång hittills men har förhoppningar på att det ska hjälpa mig att släppa kontrollen för en mer spännande historia.

Varför vill vi människor plåga oss med minnen och känslor som är sorgliga kan man tänka, men så är det för mig. Jag har vältrat mig i känslor som jag vid det aktuella tillfället skulle göra vad som helst för att undvika, men senare vill jag bada i hela scenariot. Vad är det jag vill komma åt då, är det en romantiserad version av vad som hände, eller vill jag gå igenom allt igen för att se om det var så som jag kommer ihåg?
Just nu hör jag en sång med Barry Manilow ”Even now” som påminner mig om en stark kärlek när jag var i tjugo femårsåldern och kommer i kontakt med hur det var där och då utan att passera gå. Jag tar ett djupt andetag och låter mig minnas hettan i kärleken och den stora sorg när jag var tvungen att lämna honom på en flygplats i Chicago. Vi grät båda som om världen gick under och det gjorde den för oss där och då. Jag har många gånger undrat varför jag inte åkte tillbaka och stannade, eller i alla fall tänkte på saken. Då var jag för ung för att förstå och jag önskade att min pappa eller mormor skulle sagt till mig att stanna och ta vara på kärleken, men mormor var alldeles för egoistisk för att släppa mig till USA. Min syster däremot stannade med sin kärlek och är fortfarande kvar även om kärleken tagit slut.
Han är död nu, min kärlek i USA. Jag hittade hans dödsannons och han blev bara femtiofem år. Sörjde han mig, gifte han sig, vart hans liv som han önskade?
Alla dessa frågor och hundra till har jag ställt mig genom åren men aldrig fått något svar. Det var jag som till slut bröt vår förbindelse efter ett år av heta brev som rann ut i sanden. Jag önskar att vi fortsatt att vara vänner och kanske jag vågat åka dit när mormor dött och allt varit annorlunda. Kanske hade han levt nu.
Allt detta kommer jag att tänka på när jag hör en enda sång av en artist som vi båda lyssnade på när jag var i USA.
Är musiken en historieresa i det förflutna? Varför vill jag göra en sådan resa. Var jag lyckligare då, eller vill jag påminna mig om att jag var ung och vacker som kontrast till mitt lite tilltufsade jag som möter mig i spegeln på morgnarna?
Det är inte ofta jag går till nostalgins rum och hänger längre men ibland är det som jag vill påminna mig om att jag ändå haft ett roligt, spännande och händelserikt liv.