Jag kan inte påstå att jag vet något om hur det är att börja ett liv där jag inte behöver gå till ett jobb.
Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara men jag vet inte ens om jag kommer att gilla det livet.
För många år sedan började jag ändå förbereda mig med nya hobbies, nya vänner (yngre än mig själv) och tanken på hur det skulle kännas att sluta arbeta.
Nu är jag snart där och jag vet fortfarande inte om det kommer att kännas bra eller inte men jag övertalar mig att det kommer att bli bra. Det måste bli bra, för det är det här jag vill, eller?
När någon frågar säger jag att det kommer att bli skönt men jag vet inte om jag försöker göra dem avundsjuka eller övertala mig själv att jag tagit rätt beslut.
Det okända är på väg in i mitt liv och det är hur jag möter det okända som kommer att bli det viktiga. Hur har jag gjort tidigare?
Jag kommer ihåg när jag flyttade hemifrån då jag var femton. Jag bara gick ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka. Jag hittade ett nytt hem och flyttade dit.
Då var jag driven av frustration och en övertygelse om att jag ville ha ett annat liv. Och på den vägen är det … allt jag gjort har jag gjort av en känsla där jag inte haft något annat val, åtminstone de stora valen.
Alla jobb jag haft, barnen jag fick, männen i mitt liv. De små besluten har varit svårare, vad jag ska äta, när jag ska sova, vem jag ska umgås med, vilket TV program jag ska titta på. De som egentligen borde vara lättare har varit svårare.
Valet jag står i nu har jag tagit, jag ska gå i pension, och jag vet att det är rätt val, men jag är inte mindre rädd ändå.
I avslutningspresent har jag gett mig själv en resa till Skottland som är något jag ser fram emot, för visst är det så att när något slutar börjar något annat…